I slutet av November 2017 åkte jag till Maui, Hawaii, för att delta vid Ram Dass Thanksgiving satsang som han höll tillsammans med Krishna Das. Dagen efter höll även Krishna Das en kirtan-konsert. Under båda kvällarna var den vackra kyrkan Makawao Union Church fyllda med människor som kommit från hela världen med hopp om att få ta del av det som Ram Dass och Krishna Das förmedlat i åratal – hjärtats väg. Mötet med dessa två människor kom att påverka mig på djupet och de rörde vid min själ, och mitt intellekt kämpade i dagar efteråt med att försöka förstå vad som hänt i mitt hjärta.
Den första kvällen började med att Krishna Das tillsammans med sitt band spelade musik i en timme innan Ram Dass äntrade scenen tillsammans med Krishna Das och Raghu Markus. Under kvällen avhandlades sedan ämnen som glädje, kärlek, egot, själen, Gud och så klart deras guru Neem Karoli Baba. Men för mig var det inte orden som var viktiga eller som lämnade avtryck. Jag hade redan läst böckerna, lyssnat på föredragen på nätet. För mig överskuggades allt av Ram Dass närvaro. Det var uppenbart vilken enorm effekt han hade på människorna i kyrkan. Det är svårt att sätta ord på hur hans närvaro påverkar en själv och andra människor men ingen kan undgå att missa hur otrolig Ram Dass är som människa. Han är som en sol som lyser upp allt i sin närvaro. För min egen del älskade jag mest av allt hans tystnad. I den fanns mer än vad ord kunde uttrycka. Det var som om hans osynliga hand sträcktes ut till mig och rörde vid min själ. En påtaglig stillhet infann sig inom mig i vilken jag stannade hela kvällen. Ram Dass var omöjlig att inte älska, för han var kärlek. Han var glädje, lätthet och frid. Aldrig tidigare har jag mött en människa som han. Jag tror ingen i publiken ville att satsangen någonsin skulle ta slut då kyrkan var så full av kärlek och glädje och vi alla satt där och insöp så mycket vi kunde medan vi hade chansen.
Efter satsangen fick jag möjlighet att gå fram till Ram Dass för att ta ett foto till denna artikel som jag på förhand bestämt att jag skulle skriva. När han tog min hand och såg in i mina ögon brast mitt hjärta och jag kunde knappt prata. Jag fick mina bilder till artikeln och lyckades klumpigt få ur mig några ord innan jag omtöcknad gick därifrån. Det skulle ta flera dagar innan jag kunde börja förstå vad som hänt denna kväll, om det ens går att förstå.
Nästa kväll var det dags för Krishna Das konsert. I flera år har jag dagligen lyssnat på hans musik och den har varit en stor del av mitt spirituella utövande och jag hade länge längtat efter att få delta vid en av hans live-konserter. Han har ett otroligt jordnära, ödmjukt och älskvärt sätt att vara och det är väldigt lätt att må bra runt honom, men det är framförallt när han börjar sjunga som magin tar plats. Under kvällen sjöng jag med låt efter låt och gradvis gick jag djupare och djupare in i mig själv och kvällen kom att bli som en berg-och-dal-bana av upplevelser.
Den första upplevelsen kom när han sjöng God is real/Hare Ram vilken är en låt där han blandar indisk kirtan med amerikansk gospel. Jag kände att jag fullt ut kunde relatera till hans ord och plötsligt upplevde jag Varandet som allt är sprunget ur. Jag upplevde hur allt jag upplever finns inom mig, inom mitt Varande. Jag kände mig gränslös, lycklig och full av kärlek. Jag hade upplevt detta Varande förut under meditationer och nu kom det tillbaka igen.
Under en mellanakt lite senare skämtade Krishna Das och en kvinna bakom mig skrattade högt åt hans skämt och jag kom på mig själv att döma henne för att vilja ställa sig in hos honom. Genast skämdes jag över mitt tysta dömande och kände mig dålig och plötsligt insåg jag att jag egentligen dömde mig själv för att jag inte hade skrattat åt skämtet såsom hon gjorde. Mitt dömande av henne var egentligen i grund och botten ett dömande av mig själv. Att jag såg ner på mig själv på grund av hur jag är som person som inte förmådde skratta just då och detta dömande av mig själv projicerade jag på henne för att slippa se på mig själv. Efter denna tunga insikt kom nästa insikt som lyfte upp mig igen. Jag såg att jag inte behöver reagera och agera som andra människor, att jag kan låta bli och skratta utan att döma mig själv för det. Att jag inte behöver göra det som andra gör och att jag kan vara trygg med att vara mig själv. Jag fann med andra ord kärleken till mig själv, och med ens var mitt dömande av kvinnan som bortblåst och istället ersatt med kärlek. Hela denna episod var över på några minuter och i efterhand kan jag se vilken fantastiskt insikt och transformation som skedde där och då. Aldrig hade jag trott att så mycket skulle bubbla upp under denna konsert.
Nästa upplevelse under konserten kom till låten Saraswati. Jag såg vilken enkel teknik det är Krishna Das lär ut till oss. Hur det räcker med att bara minnas Gud. Upprepa hans namn om och om igen. Resten ordnar sig av sig självt. Man behöver inte försöka komma in i olika tillstånd, försöka bli lycklig eller leta. Man behöver bara upprepa Guds namn om och om igen så kommer saker att ske av sig självt med tiden. Man behöver inte oroa sig för när. Det händer när det händer. Bara fortsätt. Jag kunde verkligen se och känna det vackra med denna teknik.
Efter denna upplevelse tappade jag återigen kontakten med den glädje som kom med mina insikter. Jag kunde inte längre känna det rus jag nyss hade haft. Sedan insåg jag att det inte är ruset som är Det, rusen kommer och går, men Det är alltid där. Jag började istället se att mellan mina olika upplevelser av upp och ner fanns där hela tiden något i bakgrunden och plötsligt hände det störta av allt, jag mindes Gud i mitt hjärta. Jag kände hur Gud fanns där, mitt i mitt bröst, och strålade ut i alla riktningar. Jag mindes plötsligt flera tillfällen under kvällen då jag hade varit fullt medveten, men hur jag glömt det när jag gått tillbaka till omedvetenhet igen, men hur jag nu kunde se att det bara var mina definitioner av Det, som gjorde att jag missade Det när Det inte passade in i min definition. Jag kände nu hur allt var Gud, och att jag var allt. Det var ett minne som väcktes till liv. Ett igenkännande snarare än en upptäckt. Jag mindes Gud i mitt hjärta. Där var han. Som mig. Där han varit hela tiden.
Dagarna efter Ram Dass och Krishna Das var på många sätt förvirrande. Mitt intellekt hade svårt att förstå, för i det yttre att inte mycket hänt, men något hade skett i mitt hjärta. Jag hade känt igen Gud inom mitt eget hjärta. Jag kände att en förändring skett inom mig. En ödmjukhet infann sig och en enorm tacksamhet.
På planet hem till Sverige upptäckte jag ytterligare något märkligt. Under lång tid har jag sett upp till flera gurus. Förutom Neem karoli baba har jag sett upp till Ramana Maharshi, Martinus, Papaji för att nämna några. Men när jag nu tänkte på dem kunde jag inte längre känna dem som olika individer. Detta blev väldigt förvirrande för mitt intellekt, för jag hade ju olika ansikten på dem, men i känslan var de ett. Och de var ett med Ram Dass och med Krishna Das när jag tänkte på dem. Det är svårt att sätta ord på denna känsla, när jag inte längre kan se skillnaden mellan olika individer. Skillnaden finns kvar i det yttre, men inombords, i hjärtat, är de alla ett. I min upplevelse när jag tänker på dem är de alla den Ende. Och jag kan inte heller skilja dem från mig själv. Under ytan kan jag nu känna något jag inte kunnat känna förut. En underliggande samhörighet som är omöjlig att sätta ord på. Den är fortfarande lite otydlig, men den är där så fort jag tittar. Och den kommer att bli tydligare. Det vet jag.
Dessa två dagar med Ram Dass och Krishna Das överträffade verkligen alla förväntningar jag hade. Jag känner mig fortfarande omtumlad och jag famlar fortfarande efter ord. Fast o andra sidan känner jag att inga ord behövs. Svaret ÄR i mitt hjärta hela tiden. Jag dras förvisso fortfarande in i mitt livs draman och glömmer, men så fort jag vänder blicken till hjärtat minns jag igen. Jag minns Gud i mitt hjärta. I mitt och i ditt.
Tack Ram Dass och Krishna Das. Tack Maharajji, av hela mitt hjärta, tack! <3